I foajén har man känt brandrök
och hotellets alla gäster står utanför mitt rum
De samlar mod och stormar in
behållare med vatten eller någon typ av skum
I varje huvud en förväntan
ett minne av hur eldar ser ut och bär sig åt
En bild för varje inre syn
ska snart bli reviderad och förskräcka efteråt
Ett ögonblick av tystnad, sedan skrik
I fjärran vill man släcka en man på en säng
Man söker efter lågor och logik, sliter i hans kläder
Men det är inuti det brinner
I mina ådror har en löpeld bragts i lopp
Se hur landskapen försvinner
Hur materia blir till sot, det är inuti
Jag kisar bort mot horisonten
brända fält och åkrar så långt som ögat når
Det blinkar svagt i rött av jordens glöd
en timme före mig gick en eldstorm där jag går
Där sädesaxen viskat i en vind
knastrar det av lågor, blir tankarna till kol
Förnimmer våta täcken mot min kind
kolsyra och kväve
Men det är inuti det brinner...
Se hårets gråa slingor
det prasslar som en skare på ett fält
här singlar mörka flingor (svart snö)
aska ifrån skyn
Det är som om något bränner, det bränner inuti
Med en skälvning i det inre
och en obekant adress på en remiss
sjönk jag våning efter våning
i en kromad och kall men varsam hiss
Klinikens botten hade handskar
som satte mina prover bakom lås
Efter nitton dagars tystnad
skymtade man mig och ställde diagnos
Vi har funnit en mikrob i din kropp
och du är aldrig mera fri
Den är allt du vet och allt du gör
Rynkade pannor bakom masker
sval metall emot min rygg
(Vad hade genomträngt mitt skal?)
Varken slangar eller lampor kunde tala
och jag bad om min journal, men de sa
Vi har funnit en mikrob i din kropp...
Lär mig, jag kan blunda om jag vill
och bli varse vilka siffror som står under min kontroll
Och jag jämkar, drar ifrån och lägger till
räknar ut att varje summa i förlängningen är noll
Jag kan granska ekvationen och förstå
men jag kan aldrig gå tillbaks
Om historien tar slut, kan jag förstå den som en vän?
Om ekvationen kan gå ut, så vill jag räkna den igen
Jag har börjat söka svaren där de ges
om jag kan så utan föreställning om hur de ser ut
Så många gånger har de undergrävt min tes
min vision har varit vacker, men fått dö vid sin debut
Ingen skönhet kan bestå om den är falsk
så se mascaran på min lögn
Om historien tar slut…
Mal en förhoppning, grusad och sträv
i mortel av sten
Solblekt karisma som garn till en väv, betagande len
En vinters tårar tills massan är slät
med huden som norm
Se över tyget, beskär det och vät i anletets form
Kom, se igenom mig
Skjut mig i kvav
Säg "Han har lurat oss alla"
Och när du genomskådat mig
ska jag ta av och låta maskerna falla
Ge spänst åt skalet i lättare spel med självklar gestalt
Sörj varje natt för att ytan är hel
och skyddar mot allt
Kom, se igenom mig...
Vår efter vinter bakom emalj
Sommar mot glasad kind
Strålar som häpna vänds i reflex
Soldoft mot sval och blind
Kom, se igenom mig
Skjut mig i kvav
Säg "Han har lurat oss alla"
Och när du genomskådat mig
ska jag ta av och låta maskerna falla
Men inte förrän dess
Nio trappsteg och en dörr
En tröskel till ett sovrum och sömn innanför
Det skimrar något sällt i denna luft
kring ansiktet jag ser och andetag jag hör
Här finns en dröm, ett hopp om det goda
en tro på att tiden räcker till
Bakom ögonlocken leker ett barn
och träbitar och sten blir vad du vill
Ska denne man få fortsätta drömma?
Så lycklig han ser ut
Det verkar hårt, men ingenting är hans
Det tynar bort i sagans slut
Här står dörrarna på glänt
och det är tomt där reglarna och nyckelhålen satt
Desillusioner har redan börjat gå
men det är långt mellan gårdarna inatt
Så jag stänger till i den mån det går
smyger genom rummen där månen lagt sin sjal
Åh, ni rum som ser mig sova ut
ska ni en gång se mig ångra detta val?
Ska denne man...
Medan vi gick kände vi doften av hav
och frihet starkare
Sanden var gryningssval och len
Vi kastade loss
satte segel mot horisonten
Himmel, hav
långt från land
Himmel, hav
mot en annan strand
Stjärnorna må ha flyttat sig
sedan sist vi såg dessa skyar
men världarna ligger öppna för oss nu
Himmel, hav...
Hur ska jag börja, det var längesedan sist
Minns du mina hårda ord och avskedet vi tog?
Jag kände vrede över saker som jag mist
Allting som du skuggade förbleknade och dog
Så jag valde världen som jag trodde den såg ut
stark min dröm att äntligen få lita på en vän
Som ett träd i blom när vintern tagit slut
så leende min själ över att våren kom igen
Misstänksamhet, kom tillbaka
Allt är förlåtet och glömt idag
Längtan var stor att få bejaka
Nu står jag ensam, förrådd och svag
Där tron är öppen blickar sagoväsen in
En älva tar ens hand och visar stegen i en dans
Morgonen är hennes men skymningen är din
Tystnaden och mörkret bringar dansaren till sans
Misstänksamhet, kom tillbaka...
Det finns en film som ofta visas
Den är oklar i sin form, kort men ändå lång
Jag har aldrig hört den prisas
så jag tycker det är konstigt
att jag ser den gång på gång
Så bekant scenografi
Jackan på en stol är varm och doftar som jag minns
Hur kan det ännu sitta i?
Här brukar bara visas det som syns men inte finns
Från det förgångna har ett avsked dröjt sig kvar
Allt går igen som en feberdröm jag sent besannat
Den stängdes in bakom en dörr som nu står och slår
och jag känner hur det drar
från ett litet rum där tiden stannat
Ingen titel inget slut
Ingen översättning eller förståelse inatt
Hon tog sin väska och gick ut
Jag tände inga lampor, jag såg från där jag satt
Från det förgångna...
Jag vet inte vad det är
men det ser ut som blod och det är inte mitt
Det följer som ett spår vart än jag går
Jag vet inte var någonstans
jag vet inte vem det är, men i denna stund
är det någon som går och blöder på grund av mig
Men imorgon får jag syndernas förlåtelse igen
med ett tecken, med ett ord är allting bra
Och jag tror nog jag får syndernas förlåtelse av den
som betalar när jag tar vad jag vill ha
Som flockens gode herde styr jag färden
och ser över mina djur så gott jag kan
Som flockens gode herde må det vara
att jag någon gång burit hand på mina lamm
Men imorgon...
Allt står i väntan, och ilarna bär bud
yra av kropparna de rört
Ett ljudlöst rop mot varje fjäder, skal och hud
ett dekret som också vattnet tycks ha hört
Så många kårar av en och samma vind
ingen ska räkna dem ikväll
Himlen beslöjad som ögat hos en blind
Kan den famna efter någon speciell?
Ett ödmjukt hopp härute än
fast varje blick är matt
Det ska nog ljusna snart igen
men det blir regn inatt
Minnena svävar och sveper i det grå
landar i glidflykt längs en våg
Alltför tunga, alltför mycket att förstå
men de flyter av den tomhet som jag såg
Ett ödmjukt hopp härute än...
Jag säger ingenting om det förgångnas illusioner
För mig så var de stommen i vårt hus
Heller ingenting om natt och dag i relationer
I rikets alla fönster brinner ljus
Nå, efter varje sommar kommer höst och vinter åter
Så mycket hinner dö när ingen ser
Det bästa med novemberregnet
är att när man gråter
så kan man bara ana att det sker
Vi var vackrast när vi grät (kom förtöj i mina ord)
när världen sov, och vi förlät varandra
Vi var vackrast när vi grät (kom gå vill i mina ord)
när världen sov, och vi lät den sova
Så kluvet att man längtar
till den ro som man behöver
och ändå går och ältar samma kval
Jag känner inte till något sätt att få det att gå över
och känner ändå till ett hundratal
Vi var vackrast när vi grät…
Man binder upp sin trygghet
kring en lag som ingen lyder
Förargas över vad man haft på känn
Man fortsätter att hoppas på en kod som ingen tyder
och sätter sig och sänder den igen
Vi var vackrast när vi grät...
Vad allt är stilla i vintersolens dis
Bara andedräkten dansar när dagen är så kall
Jag såg i fjärran ett monument av is
och nu drar jag lätt med fingret längs ytan av kristall
En lätt berusning av att plötsligt känna hopp
Där inne finns en lycka jag önskade var min
Och kölden trevar och stryker längs min kropp
från fötterna och uppåt, från händerna och in
Så lätt att bara bli stående och sakta,
sakta bli ett med den
Den som vågar kyssa
ska kyssa och kyssa för evigt
Gå, gå, gå och vänd dig inte om
Den som stannar, stannar för alltid
så gå, gå, gå - du kan aldrig bli som de
Den som vilar ska frysa
Frysa till is.
Jag blickade mot skeppet
jag förtöjt så lätt i sanden
och tänkte på de resor jag har gjort
Med lätthet har jag alltid
kunnat lämna denna stranden
men aldrig kunnat bygga något stort
En riktig hamn bland klipporna
ger stadga åt visioner
ett fartyg som är stort nog för min dröm
Så jag samlade min längtan
mina mål och ambitioner
och byggde upp ett skydd mot våg och ström
När stormen vände in mot land
slog den allt i spillror, allt som fjättrades
mot sten och inte sand
Jag bygger min hamn av sand igen
Lägger till, kastar loss i gryningen
Men åren går och havet
sköljer vraken ut ur minnet
lämnar plats för hoppet man har skytt
En bergfast hamn av sten
tar sedan länge form i sinnet
och snart så börjar byggandet på nytt
När stormen vänder in mot land
slår den allt i spillror, allt som fjättrades
mot sten och inte sand
Jag bygger ...
Sval metall mot min rygg
min journal fanns ännu kvar
Bakom maskerna en röst
Som du ser på vår skärm
här mellan lungorna ett svar
på vad som vuxit i ditt bröst
Vi ser att det är längtan och sorg
och kärlek om vartannat
Allting som du känt finns där
för alltid en del av dig
Även om du sovit, drömt dig bort
vaknat till men somnat om
växer djupt inom dig någonting som vill se ljus
Det vi fann ligger dolt
inkapslat av ett hopp om frid
på den djupaste nivån
Dess symptom är diffust
men kan förnimmas över tid
som en skälvning inifrån
Vi ser att det är längtan ...
Du kan bygga dina murar, stänga dina fort
låtsas som något annat eller bara titta bort
Men det du bär inom dig är det finaste du har
När allt omkring dig rämnar finns detta ändå kvar
